Sidor

fredag 10 november 2017

Raggsockans tidevarv

Hon sitter uppkrupen i soffhörnan, med håret ordentligt sprejat till en hjälm. Kontrollerat. Tjocka ribbstickade strumpbyxor. Benen i kors och minen koncentrerad. Räknar hon? Avigor och rätor. Mönster. Fingrarna går. Det klapprar om stickorna. Snabbt. Lite irriterat.
Sockor, tänker hon.
Alltid stickar jag sockor. Varv efter varv, maska för maska. Skaft och hälar som sedan måste stoppas i det oändliga. Tills det inte går längre, tills det är mer stoppning än socka.

Förstår inte vad de gör. Barna. Hur kan de slita så på garnet? Knäpper de inte kängorna utan springer omkring med skosnörena slingrande som daggmaskar kring sulorna och hälarna kippande? Upp och ner, upp och ner, tills det är stora hål i sockorna. På morgonen kammar jag de gäspande små liven med vatten, knyter deras kängor och torkar bort frukostens mjölkmustasch.  Genom fönstret ser jag dem försvinna nerför backen. Bortom min räckvidd. Ibland springer de rätt genom vattenpussarna.
Om eftermiddagarna kommer det tillbaka något annat. Något rufsigt och tufsigt. Med hål och fläckar och munnen full av ord och skratt.
Tvättmedel. Stoppnål. Tills nästa dag.

Men inte ska jag väl klaga.

3 kommentarer:

  1. Bra skrivet! Tänk vad mycket strumpor som måste stoppats förr om åren och vilket tunt garn strumporna ofta var stickade i.

    SvaraRadera
  2. Ja så bra! Funderingar som jag kan tänka mig att en mamma hade.

    SvaraRadera
  3. Verkligen bra skrivet!
    Mina sockor slits ut på nolltid. Tror det får bli benvärmare i fortsättningen... ;)

    SvaraRadera