Sidor

tisdag 9 oktober 2018

Borta

- Det är borta, säger du och bläddrar frenetiskt bland posten.
Jag ser hur du kisar och håller papprena nära nästippen för att kunna läsa. Ett efter ett öppnar du kuverten, plockar ut innehållet och försöker tyda texten.
- Der fanns här förut.
Du lägger breven i olika högar. De du öppnat och tittat på i en, sådant du ska titta närmare på i en annan och en tredje där jag inte riktigt vet vad du lägger. Du öppnar, läser och stoppar tillbaka i kuverten. Buntarna växer.
Efter en stund suckar du djupt och grymtar att du glömt bort vad du lagt var. Så samlar du ihop högarna igen. Börjar om. Öppnar, försöker läsa och sorterar. Öppnar, läser, sorterar.

Jag undrar hur många gånger du försökt hitta det försvunna.

lördag 6 oktober 2018

I skuggan

Jag letar,
söker i skuggorna av dina ord. Försöker hitta det som en gång var du.

Finner blott fingrarna som plockar med smulorna
och rösten
som är din,

men inte orden.

torsdag 1 mars 2018

Ögonen

Din hand trevade över frukostbordet. Försiktigt grep du ömsom om brödet, osten och gurkskivorna.  En liten stund höll du fingrarna stilla på varje sak, kände på ytan, medan dina ögon var någon annanstans.
Så började du om. Lokaliserade. Lät handen prövande fatta tag om det du sedan skulle äta. Metodiskt och koncentrerat gjorde du din smörgås och placerade den på bordsduken. Assietten upptäckte du inte.
- Hur går det, frågade jag.
Du svarade med ett mumlande.
- Hur ser världen ut?
- Du har inget ansikte. sa du tyst. Maten är grynnor gömda i ett skummande hav.
Din vattniga blick ankrade på mig.
- Det är ögonen, sa du. Det är dom gamla ögonen.

måndag 20 november 2017

Utan

Vi färdas genom tiden. Alltid på väg, aldrig stilla.
Dröj ett slag, vill jag säga, bli med mig, vila.
Men minutrarna glider mellan mina fingrar, försvinner likt platserna utanför tågfönstret.

fredag 10 november 2017

Raggsockans tidevarv

Hon sitter uppkrupen i soffhörnan, med håret ordentligt sprejat till en hjälm. Kontrollerat. Tjocka ribbstickade strumpbyxor. Benen i kors och minen koncentrerad. Räknar hon? Avigor och rätor. Mönster. Fingrarna går. Det klapprar om stickorna. Snabbt. Lite irriterat.
Sockor, tänker hon.
Alltid stickar jag sockor. Varv efter varv, maska för maska. Skaft och hälar som sedan måste stoppas i det oändliga. Tills det inte går längre, tills det är mer stoppning än socka.

Förstår inte vad de gör. Barna. Hur kan de slita så på garnet? Knäpper de inte kängorna utan springer omkring med skosnörena slingrande som daggmaskar kring sulorna och hälarna kippande? Upp och ner, upp och ner, tills det är stora hål i sockorna. På morgonen kammar jag de gäspande små liven med vatten, knyter deras kängor och torkar bort frukostens mjölkmustasch.  Genom fönstret ser jag dem försvinna nerför backen. Bortom min räckvidd. Ibland springer de rätt genom vattenpussarna.
Om eftermiddagarna kommer det tillbaka något annat. Något rufsigt och tufsigt. Med hål och fläckar och munnen full av ord och skratt.
Tvättmedel. Stoppnål. Tills nästa dag.

Men inte ska jag väl klaga.

måndag 11 september 2017

I kön

Som en lång orm slingrar sig bilkön fram en liten bit i taget. Vi i bussen stirrar tomt ut genom rutan, eller jobbar. Gör det allra sista, skickar mailet som inte hanns med. 
Någon talar i telefon. Viktiga grejor. Middag och tvätt och vems tur det är att städa. Olika uppfattningar. Tröttheten väljer ord och får dem att sticka som kaktustaggar.
Vi slutkörda passagerare klipper med ögonen och kopplar bort vägen när vi vill. Annat är det för de ensamma satar som med händerna på ratten, sniglar fram i egen bil.

fredag 10 mars 2017

Öppningen 2

Tvekande tog jag tag i min gamla cykel som stått lutad mot kioskens hörn och följde med. Kedjan rasslade och skramlade. Du tittade på den och skrattade till. Jag upptäckte att dina tänder var lite gula. Inte alls filmstjärnevita.
- Du borde smörja den, sa du och jag nickade.Vågade inte svara.
Vad höll jag på med? Handtagen på styret blev alldeles våta av handsvett. Det här är ju inte riktigt klokt. Jag kände ju inte dig.
- Jag har mina grejer därborta, sa du och pekade bort mot träden i utkanten av stranden.
Där låg en ensam filt och en motorcykel var parkerad en bit upp i skogen. Var den din? Vi gick vidare. Försiktigt sneglade jag på dig. Du var nog äldre än jag trott. Lite gråaktig skäggstubb. Små rynkor i ögonvrån. När du lade en stor hand på min axel, stannade jag.
- Äh du. Jag ser mina polare där borta, ljög jag. Vi ses.
Jag höjde handen till hälsning, satte mig snabbt på cykeln och trampade iväg.