Sidor

måndag 20 november 2017

Utan

Vi färdas genom tiden. Alltid på väg, aldrig stilla.
Dröj ett slag, vill jag säga, bli med mig, vila.
Men minutrarna glider mellan mina fingrar, försvinner likt platserna utanför tågfönstret.

fredag 10 november 2017

Raggsockans tidevarv

Hon sitter uppkrupen i soffhörnan, med håret ordentligt sprejat till en hjälm. Kontrollerat. Tjocka ribbstickade strumpbyxor. Benen i kors och minen koncentrerad. Räknar hon? Avigor och rätor. Mönster. Fingrarna går. Det klapprar om stickorna. Snabbt. Lite irriterat.
Sockor, tänker hon.
Alltid stickar jag sockor. Varv efter varv, maska för maska. Skaft och hälar som sedan måste stoppas i det oändliga. Tills det inte går längre, tills det är mer stoppning än socka.

Förstår inte vad de gör. Barna. Hur kan de slita så på garnet? Knäpper de inte kängorna utan springer omkring med skosnörena slingrande som daggmaskar kring sulorna och hälarna kippande? Upp och ner, upp och ner, tills det är stora hål i sockorna. På morgonen kammar jag de gäspande små liven med vatten, knyter deras kängor och torkar bort frukostens mjölkmustasch.  Genom fönstret ser jag dem försvinna nerför backen. Bortom min räckvidd. Ibland springer de rätt genom vattenpussarna.
Om eftermiddagarna kommer det tillbaka något annat. Något rufsigt och tufsigt. Med hål och fläckar och munnen full av ord och skratt.
Tvättmedel. Stoppnål. Tills nästa dag.

Men inte ska jag väl klaga.

måndag 11 september 2017

I kön

Som en lång orm slingrar sig bilkön fram en liten bit i taget. Vi i bussen stirrar tomt ut genom rutan, eller jobbar. Gör det allra sista, skickar mailet som inte hanns med. 
Någon talar i telefon. Viktiga grejor. Middag och tvätt och vems tur det är att städa. Olika uppfattningar. Tröttheten väljer ord och får dem att sticka som kaktustaggar.
Vi slutkörda passagerare klipper med ögonen och kopplar bort vägen när vi vill. Annat är det för de ensamma satar som med händerna på ratten, sniglar fram i egen bil.

fredag 10 mars 2017

Öppningen 2

Tvekande tog jag tag i min gamla cykel som stått lutad mot kioskens hörn och följde med. Kedjan rasslade och skramlade. Du tittade på den och skrattade till. Jag upptäckte att dina tänder var lite gula. Inte alls filmstjärnevita.
- Du borde smörja den, sa du och jag nickade.Vågade inte svara.
Vad höll jag på med? Handtagen på styret blev alldeles våta av handsvett. Det här är ju inte riktigt klokt. Jag kände ju inte dig.
- Jag har mina grejer därborta, sa du och pekade bort mot träden i utkanten av stranden.
Där låg en ensam filt och en motorcykel var parkerad en bit upp i skogen. Var den din? Vi gick vidare. Försiktigt sneglade jag på dig. Du var nog äldre än jag trott. Lite gråaktig skäggstubb. Små rynkor i ögonvrån. När du lade en stor hand på min axel, stannade jag.
- Äh du. Jag ser mina polare där borta, ljög jag. Vi ses.
Jag höjde handen till hälsning, satte mig snabbt på cykeln och trampade iväg.

måndag 6 mars 2017

Öppningen

Som när solstrimman skingrar molnen, sprack leendet upp likt en reva i ditt ansikte. Den sneda öppningen blottade en rad stora, breda tänder. Jag stirrade fascinerat på dem. Hur fick de plats? Mina egna var små, men låg ändå omlott i överkäken. Dina satt jämnt likt ett klaviatur.
-Ska du med? Du kastade med huvudet i riktning mot badet. Det är varmt i vattnet.
Dina grå ögon såg frågande på mig.
Jag drog handen genom mitt hår och rättade till luggen. Kunde jag det? Kunde man följa med någon som man stått bakom i en oändlighetslång glasskö bara för att han log?

lördag 4 mars 2017

Slätheten

Där är hon. Tanten. Med gråstrimmigt hår, fåror kring ögonen och hakan lite slapp. Huden är inte längre stram kring käkens linje, utan hänger lite nedanför som om den strävade mot marken. Av jord är du kommen, liksom. Som någon slags förberedelse, fast det är väl mest gravitationen.

Det är så här det är, tänker jag. Snart ser jag ut som mamma. Jag drar lite lätt i kinden, för huden bakåt mot öronen. I spegeln följer jag hur rynkorna slätas ut och munnen blir till ett stelt streck. Uttryckslöst. Inte livfullt eller ungdomligt entusiastiskt, utan just fastfruset. Lite som konserverad frukt, tänker jag. Hala släta persikor som smakar mest socker. Låtsasfärska. De riktigt mogna som är lite skrynkliga i skalet är godare.
Jag vill inte bli den där uttryckslösa och sötsliskiga. För mig är det okej att det syns att livet går och att jag varit med ett tag. Åldras, det gör vi ju hela tiden. Från dag ett.

fredag 24 februari 2017

Att leka

Jag öppnar porten och lämnar mörkret. Det starka solljuset slår emot mig. Jag kisar och stannar till. Det var så länge sedan. Njutningsfullt står jag stilla en stund innan jag långsamt lägger vantarna på trappan och sätter mig. Blundar. Låter de varma strålarna smeka kindernas glåmiga vintertrötthet, följa dess rynkor och väcka huden till liv. Bakom mina slutna ögon blir hela tillvaron rosenröd.
Trafiken brusar på gatan. Jag låtsas att det är vågor och vind. Ur mitt minne trollar jag fram krumma tallar i havsbandet och vågor som stillsamt slår mot stranden. Det doftar tall, salt och tång. Jag drar ett djupt andetag och hostar till.
Nej, tänker jag, det luktar inte hav. Inte alls. Jag rynkar på näsan. Avgaser. Damm. När jag slår upp ögonen ser jag hur det bolmar ur avgasröret på bilen mitt framför mig.
Nåja, tänker jag och reser mig. Det var i varje fall en trevlig dagdröm.