Sidor

lördag 10 mars 2018

Numera 4

Vi bestämmer oss för att dricka kaffe och jag sätter på vattenkokaren. Du fyller filtret med kaffe, den ena skopan efter den andra.
- En, två, tre, säger du högt och tappar sedan räkningen.
När du vänt ryggen till, tar jag i smyg bort några skedar.
Du går till kylskåpet och plockar ut mjölken, ställer den på bordet, hämtar två koppar och går sedan till kylen igen.
 - Vi ska ha mjölk också, säger du.
Jag svarar att den står på bordet.
Du ser förvirrat på mig och skrattar sedan till.
- Jag är bestämt lite glömsk. Du ruskar menande på huvudet.

Vi äter pepparkakor till. Du har ställt fram hela paketet och tar den ena efter den andra. Halva paketet försvinner.
- En liten kaka kan aldrig skada, säger du och nappar åt dig en till.
Jag undrar om du är ovanligt sötsugen idag, eller om du helt enkelt tappat kontrollen och inte vet hur många du stoppat i dig.
Till slut säger jag att vi kanske vill ha några imorgon också och lägger tillbaka paketet i skåpet.

fredag 9 mars 2018

Numera 3

- Kommer inte mamma snart, säger du plötsligt och spanar ut genom fönstret.
Jag ser dina ögon vandra längs gatan. Noggrant iakttar du de få som passerar.
Du pratar om Brita och Anna. De och alla andra barn på gatan. Om lekarna, om gömställena och busstrecken. Om hur ni smög in i arga tantens trädgård och plockade äpplen och vårens första krokusar. Du fnissar och det glittrar till i dina ögon.
Allt är närvarande, allt är här och nu, för dig. Fastän de där barnen är minst lika gamla tanter som du själv. Om de ens lever.
- Brita väntar nog också på sin mamma, konstaterar du.
Du klamrar dig fast vid din barndom. Håller den hårt i ditt grepp, gömmer den i din hand. Öppnar och tittar. Är ditt lilla flickjag är det tydligaste du har kvar?

Så vänder du plötsligt blicken och ser på mig. Frågar om mina barn. Pratar om dem som att de fortfarande var små. Frågar om de är förkylda.
- De måste ha mössa på sig, säger du bestämt.
Nu, då och allt däremellan flyter. Jag vet aldrig i vilken tid du befinner dig. De du en gång kände, är lika verkliga som den som sitter bredvid. Kanske till och med mer närvarande för dig, än jag som faktiskt är där.

Men än så länge känner du igen mig, även om det händer att jag tvivlar.

måndag 5 mars 2018

Numera 2

Du säger det igen och igen. Samma ord, samma mening.
Vårt samtal fäster inte. Det rinner som smältvatten genom din hjärna, lämnande ett band av fukt som strax torkar upp.
Du säger det åter. Med klar stämma. Som om det vore något du nyss kommit på.
- Tänk att jag rest ända hit.

Jag vet inte längre vad jag ska svara.

söndag 4 mars 2018

Numera

I mina tankar är det svart, fast jag vet att det numera är vitt. Ditt tjocka hår har blivit tunnt och sprött.  Gummibandet kan lindas många varv.
Du ler och pratar. Orden kommer i en strid ström, som dina alltid gjort, men de leder inte längre någon vart. De famlar runt i cirklar och vänder ständigt tillbaka till samma punkt.
- Tänk att jag rest ända hit, säger du.
Jag mumlar något till svar och tänker att du har bott här i trettio år nu.

Vart är det du tycker du rest?

torsdag 1 mars 2018

Ögonen

Din hand trevade över frukostbordet. Försiktigt grep du ömsom om brödet, osten och gurkskivorna.  En liten stund höll du fingrarna stilla på varje sak, kände på ytan, medan dina ögon var någon annanstans.
Så började du om. Lokaliserade. Lät handen prövande fatta tag om det du sedan skulle äta. Metodiskt och koncentrerat gjorde du din smörgås och placerade den på bordsduken. Assietten upptäckte du inte.
- Hur går det, frågade jag.
Du svarade med ett mumlande.
- Hur ser världen ut?
- Du har inget ansikte. sa du tyst. Maten är grynnor gömda i ett skummande hav.
Din vattniga blick ankrade på mig.
- Det är ögonen, sa du. Det är dom gamla ögonen.

måndag 20 november 2017

Utan

Vi färdas genom tiden. Alltid på väg, aldrig stilla.
Dröj ett slag, vill jag säga, bli med mig, vila.
Men minutrarna glider mellan mina fingrar, försvinner likt platserna utanför tågfönstret.

fredag 10 november 2017

Raggsockans tidevarv

Hon sitter uppkrupen i soffhörnan, med håret ordentligt sprejat till en hjälm. Kontrollerat. Tjocka ribbstickade strumpbyxor. Benen i kors och minen koncentrerad. Räknar hon? Avigor och rätor. Mönster. Fingrarna går. Det klapprar om stickorna. Snabbt. Lite irriterat.
Sockor, tänker hon.
Alltid stickar jag sockor. Varv efter varv, maska för maska. Skaft och hälar som sedan måste stoppas i det oändliga. Tills det inte går längre, tills det är mer stoppning än socka.

Förstår inte vad de gör. Barna. Hur kan de slita så på garnet? Knäpper de inte kängorna utan springer omkring med skosnörena slingrande som daggmaskar kring sulorna och hälarna kippande? Upp och ner, upp och ner, tills det är stora hål i sockorna. På morgonen kammar jag de gäspande små liven med vatten, knyter deras kängor och torkar bort frukostens mjölkmustasch.  Genom fönstret ser jag dem försvinna nerför backen. Bortom min räckvidd. Ibland springer de rätt genom vattenpussarna.
Om eftermiddagarna kommer det tillbaka något annat. Något rufsigt och tufsigt. Med hål och fläckar och munnen full av ord och skratt.
Tvättmedel. Stoppnål. Tills nästa dag.

Men inte ska jag väl klaga.